Hon visar att ingenting är omöjligt och kan få vem som helst att ställa sig på brädan!

Vi kommer att göra intervjuer med olika personer från våra föreningar och skateboardscenen framöver och i samband med dem också låta dem ta över vårt Instagramkonto under tre dagar. Först ut är Anna Hougner som är allas skatemamma i Högdalen skatepark.

Korta fakta om Anna Hougner:

50 år

Ordförande i Sub surfers Högdalen

Jobbar på Södermalms stadsdelsförvaltning som lokalstrateg och är känd för att åka skateboard till sina externa möten.

Hur började du åka och engagera dig i skateboard?

Min koppling till skateboardåkning är att min yngsta son som är tolv år ville köpa en skateboard för drygt fem år sen och vi började rulla på gården innan vi började åka till Rålambshovs skatepark och han kom snabbt in i det och tyckte att det var jätteroligt. I början satt jag bredvid och läste en bok och drack kaffe och jag blev inte jättesugen på att testa själv utan fanns mest med där som vuxen. Sen hörde vi om Högdalen och började hänga där och jag drack mitt kaffe och läste min bok där istället. Det tog nog nästan två år innan jag började åka själv, så drygt tre år sen men då hade jag funnits med ganska länge och blivit en person i parken utan att åka själv. Att jag började åka var för att en av killarna som var mycket där kom fram till mig och sa, hörudu mamman, nu har du suttit här och läst och druckit kaffe tillräckligt länge. Nu är det dags att pröva och jag hade ju faktiskt varit sugen ett tag men inte riktigt vågat. Jag testade den eftermiddagen och han ägnade sig åt mig i lite mer än en timme och sen var jag helt fast. Jag har tyvärr ingen aning om vem han är och det där grämer mig för han har ju verkligen förändrat hela mitt liv, jag tror att han var runt femton sexton år och han bara ägnade sig åt mig. Alltså han höll mig i handen och hjälpte mig fram och tillbaka och efter ett tag sa han, nu kan du det här och så lämnade han mig och jag var helt fast i det.

Om du som hjälpte Anna läser det här får du gärna höra av dig!

Den våren och sommaren åkte jag en del, sen kom hösten och jag hade hört talas om tjejskaten på fryshuset och började åka där. Där ramlade och slog jag mig ganska rejält utan att bryta nåt eller så men tänkte nej men det här var inget för mig. Jag hade inte lärt känna någon där på frysen heller.

Jag hade egentligen inte fått några skatebordvänner ännu så det var ganska ensamt att gå dit så jag höll mig borta ett tag. Sen träffade jag Sussi Eriksson och det här är väl ungefär tre år sen och henne gillade jag som person och vi började hänga och hon skatar ju alltid! Jag åkte litegrann med henne men tyckte fortfarande inte att det var så himla roligt. Men när våren kom igen började jag skata med ett annat gäng som var helt nybörjare. Jag tänkte att jag får börja om, jag måste lära mig igen. Då fick jag nya kompisar och hittade ett sammanhang där jag kände att de är på samma nivå som mig. Det var i Högdalen och jag tror att det var gemenskapen där som fick mig att fortsätta. Man behöver känna en tillhörighet på nåt vis. Det var då jag kom in i Högdalen och jag såg att de behövde hjälp och rätt snabbt började jag att engagera mig i föreningen.

Berätta om Högdalen och vad ni vill uppnå där?

Vårt främsta uppdrag med att finnas i Högdalen är att få alla som kommer dit att känna sig välkomna och trygga. Det gör vi bland annat genom att  försöka se om det är några nya i parken och oavsett om det är en nybörjarfamilj eller någon som är väldigt duktig men ny i parken så har vi bestämt oss för att vi ska hälsa och välkomna. När vi hälsar berättar vi också hur vi vill ha det i parken. Vi vill ha och har en atmosfär där alla känner sig välkomna och där alla hjälper alla. Vi brukar säga Each One Teach One och tror på att alla kan lära alla.

Många som kommer hit frågar efter kurser men då brukar vi säga att ni kan komma till våran tjejskate, queerskate eller vår prova på skate så ser vi till att någon hjälper dig. Det behöver inte vara jag utan då kan jag hitta någon åkare i parken som är mer van så hjälper dem till istället. Sen även om vi har tjejskate på onsdagar kan du ta med din pappa, kille, brorsa eller vem det nu är men vi välkomnar speciellt tjejer. Kom på Queerskaten men det är okej att att du inte är queer och är med ändå. Och på nybörjarskaten och prova på skaten är det ju massa olika folk på brädan. Det finns alltid möjlighet att testa på och få hjälp helt enkelt.

Hur brukar det funka med tjej- och queer skaten? Vilka är det som kommer?

Tjejskaten har blivit mer som en onsdagskate, det kommer alla möjliga för att det är en trevlig stämning i parken men det kommer såklart mer tjejer en onsdag än en tisdag för att det är extra trevligt då. Sen tror jag att en framgångsfaktor för oss är att vi fikar, vi samlar alla och fikar. Ungarna får saft, vuxna får kaffe och så samlar vi gänget. Som mest har det nog varit 70 stycken tjejer när vi bara samlar tjejerna och då har ju dom också sina respektive, söner och så med sig också. Men det brukar vara runt 30 tjejer i snitt.

Ok, vart vill ni att verksamheten ska gå?

Egentligen skulle vi ju vilja att det inte skulle behövas särskilda satsningar, alltså killarna kommer ändå, de kommer alltid på allting. Vi har ju massa små spontana tävlingar som flyout for icecream och det älskar ju ungarna att vi har. Och killarna kommer ju alltid men tjejerna får man liksom bjuda in särskilt. Tills man har nåt mycket längre och att tjejerna kommer lika naturligt som killarna tror jag vi måste ha det särskilda satsningarna. Men målet är såklart att det inte ska behövas. Alla ska känna att det är lika välkomna att komma och åka.

 

Om vi backar bandet lite och du tänker tillbaka till när du började åka skateboard. Kalle började åka och du tittade mycket på skateboard. Hur var din upplevelse då både av att vara tjej och mamma att börja åka skateboard? Om du tittar på kulturen utifrån?

Då trodde jag att den var mycket tuffare och hårdare än vad den är när man är i den. För när jag tittade på i Rålambshovsparken och Högdalen fattade jag att det är väldigt svårt och såg att det nästan bara var killar som åkte, det fanns ju nästan inga tjejer eller kvinnor i min ålder förutom Sussi då som jag lärde känna. Och jag tror att nu vågade jag kliva in för att den här killen bjöd in mig. Men den här världen är inte så. Jag har hållit på med flera idrotter men jag har aldrig varit med om en idrottsvärld som är så otroligt välkomnande, uppmuntrande och inkluderande. Den är inte som jag trodde att den var och jag tror att många som går förbi Högdalen kan uppfatta den tuffare än den är också. Det är därför vi har bestämt att vi måste aktivt välkomna personer för att visa att coolhetsfaktorn faktiskt inte är så hög som den ser ut utifrån.

Vad tror du skulle behöva ske hos er för att de riktade satsningarna inte ska behövas något mer? Vad är det som finns kvar som ett osynligt hinder som gör att det känns svårare att komma in för personer som idag inte upplever sig inkluderade.

Jag tänker att vi måste göra jobbet i varje sammanhang, som till exempel i somras när vi reste runt var vi på ett ställe och tävlade och så fanns det ingen tjejklass. Eller de var förvånade att vi kom dit i huvud taget, de var förvånade att det ens kom tjejer dit. Då fick vi hjälpa dem att ta upp anmälningar på tjejer också och vi fick till en tjejklass och så var det prisutdelning och då hade de missat att det varit sju åtta tjejer med och tävlat och glömt att fördela om priserna. Så under prisutdelning fick killarna jättefina priser med skateboards, truckar, nya t-shirts osv men när det kom till tjejklassen kom de på att det inte fanns några priser kvar. Där finns det naturligtvis jättemycket att göra. Då tänker jag att den föreningen i den staden behöver ju förstå att det finns tjejer som vill åka skateboard. På nåt sätt känns det som att det krävs så mycket mer för en tjej som skatar. De kan inte bara skata för sin egen skull, de ska också skata för att man ska vara någon slags förebild för andra.

Vad kan killar göra för att bli en del i att skapa det utrymmet då? Så att det blir en mer mixad scen där alla åker tillsammans? Så att det inte bara blir tjejer som ska vara förebilder och förespråka att alla ska vara välkomna?

Att också välkomna in naturligtvis, blir man välkomnad när man står i parken, på spotet eller rampen så blir man ju en del av alla. Det finns en syn inom skateboard att det spelar ju egentligen ingen roll hur duktig du är, alla vet hur svårt det är och det borde gälla alla oavsett vem du är.

Vad är det bästa med skateboardåkning om du skulle berätta för någon annan?

Alltså man bara älskar det, det är det här med att klara nya grejer och att möta rädslor. Att känna gemenskapen!  Som när man ser någon annan klara någonting som de kanske har tränat jättelänge på så blir man jätteglad för deras skull och precis den glädjen får man ju tillbaka när man själv klarar någonting. När man knäcker koder på nåt vis. Som häromdan när jag tänkte pröva det där med bankslalom i ditchen, det ser ju ganska kul ut!  Jag gav det ett par timmar och Linus kom så jag åkte efter honom och jag kom högre och högre upp på banken.  Det kändes skitkul! Nästa kväll tänker man att jag ska våga gå lite högre upp. Det är som små segrar hela hela tiden.

Sen gillar jag som tidigare tränat väldigt organiserat att nu kunna utöva min idrott enbart när jag vill och jag aldrig tränat så mycket som sen jag började åka skateboard!

Sen måste jag säga betona gemenskapen, det är kärlek. Det är en passion!!!

Hanterar du saker annorlunda sen du började åka skateboard?

Ja jag har förändrat hela mitt liv!

Jag har ju gjort livsavgörande beslut i mitt liv för att jag har känt att jag är så stark, att jag klarar av saker. Jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna lära mig att åka skateboard men nu kan jag det och jag förvånar mig fortfarande. Det har på riktigt varit livsavgörande, jag vill inte gå in på detalj i det här men jag kan säga att alla de vänner jag fått genom skateboard har liksom öppnat upp massor. Det har gjort att jag kunnat ta så viktiga beslut i mitt liv som har varit avgörande för hur jag lever idag. Otroligt positivt, det är så himla bra och det är ju med stöd av hela den här skateboardfamiljen som alltid finns där. Jag tror förutom vännerna att det är för att man utmanar sig själv, att man gör lite läskiga saker och ser att man klarar av det.

Vad är ditt bästa skateboardminne? Det kan vara det roligaste, mest tillfredsställande, förvånande eller så.

Nåt som är så förvånande, jag har droppskräck men jag har jag ändå lärt mig att göra det i lägre ramper. Sen i somras var vi i Varberg på Halifornia där det var ett tjejläger. Vi åkte i Varbergs rampen och jag fick hjälp av Kalle Kallin från Uppsala som klättrade upp i den ganska höga rampen och hjälpte mig att droppa ner.

Jag var så jävla rädd och det var otroligt obehagligt men plötslig blev det som någon form av tävling eller session med bara tjejer och massor av publik. Katta Sterner stod där med mikrofon i handen och jag stod däruppe på rampen och så var det min tur. Kalle ropade att mamma du klarar det och jag kände allt stöd och Sky Brown var där och rippade loss. Sen går jag bara fram och droppar och sätter det. Det gick jättebra och det var som att jag inte gjort något annat, det var så enkelt! Det var som ett glädjerus genom kroppen och så häftigt och jag fattade inte att jag gjorde det!

Sen gick jag dit dagen efter och tänkte att nu har jag löst det, nu vet jag hur man gör! Jag gick dit ensam och tänkte nu gör jag det här. Jag ställde mig på kanten och undrade hur fan vågade jag det här igår. Hur gick det till liksom? Det var nog peppen och adrenalin och jag har fortfarande inte vågat droppa så högt.

Sen massa andra härliga minnen! Kalle och jag drar ofta på småturer själva till någon stad och skatar. Vi var i Köpenhamn i somras och cyklade runt på lånade cyklar och stannade och skatade på olika ställen och träffade folk.

Och ni är förmodligen första mamman och sonen som har tävlat ihop, hur var det?

Ja, och det blev jag också förvånad över. Det var ju ett till sånt tillfälle när jag överraskade mig själv. Jag har sagt att jag inte tävlar för jag gillar inte tävlingsmomentet egentligen. Men alltså jag är så himla glad att jag gjorde det!  Det är ytterligare ett härligt minne att dela med Kalle när Axel Lindquist som var speaker ropar upp att så har vi en familjekonstellation här som kan tävla tillsammans, det var jättekul.

Var det att Axel sa så som gjorde att ni ställde upp?

Ja och Kalle blev så himla glad för han hittade ingen som han kunde tävla med. Han hade frågat mig men jag sa till honom men Kalle på riktigt jag kan ju ingenting! Jo men mamma det kan du samtidigt som Axel säger så där!

Så jag frågade Kalle vad ska vi göra för något? Och han sa om du gör en kickturn lågt så gör jag en över dig och jag tänkte att jag kommer att köra ihjäl honom! Och Kalle säger till mig att lita på mig mamma! Och sen gjorde vi det. Det var häftigt! Jag är så otroligt glad att vi gjorde det.

Och det är ett typiskt sånt tillfälle där jag blev överraskad att jag vågade. Sammanhanget var speciellt också, det var så roligt att det var Södermalms stadsdelsförvaltning tillsammans med Stockholm Skateboard Collective som hade byggt den här parken och att mina arbetskamrater var där.

Men också ett sammanhang där det känns som att, ni är ju dem coolaste skatarna, streetskatarna! Ni är verkligen hardcore skatare så kommer jag där och blir välkomnad in i det. Det tycker jag är så himla häftigt!

Eller som när du och några andra streetåkare sa men häng med till garaget och skata och jag och Sussi undrade men kan vi det? Och ni sa men det är klart ni kan, ni ska ju vara med oss. Då kände jag att vi gör kanske inte samma saker men vi är ändå en del av samma yta och delar samma glädje. Det är ganska otippat att två femtioåriga personer hänger med 20-30 åringar på kvällarna och åker skateboard i ett parkeringsgarage och alla tycker att det är lika roligt. Det var ju galet roligt den här vintern, eller hur?

Verkligen!

Varför ska andra börja åka skateboard?

Det öppnar en helt ny värld, dels får man så mycket nya vänner! För nästan alla lever ju skateboard på nåt vis. Så för gemenskapen, träningen, utmaningarna och att du får se nya platser. Jag har sett Sverige på ett sätt jag aldrig gjort förut. Vem trodde att man kunde gilla Falkenberg så mycket av alla ställen, och Landskrona och Avesta!

Jag älskar Avesta, jag hade aldrig kommit till Avesta om jag inte skatat!  Den där rampen som står där på en äng och som håller på att ruttna men ändå är helt magisk.

Måla upp det?

Vi hade varit på Peace and Love på en skatesession och skulle till Västerås och vi såg att man passerar Avesta på vägen och vi tänkte att vi kanske kunde skata Avesta. Efter lite sökande såg vi en bild på en betongpark i Avesta men ingen adress. Vi rullade in i och undrade hur vi skulle hitta dit och så tittade vi ut och ser en stor äng med en träramp mitt på. Vi såg ju inte att den var gammal då men vi letade oss ut igenom ängen och kommer fram till rampen. Den var ganska hålig och lite rutten, sen låg det en graffittimålad soptunna bredvid och hela rampen var målad, så otroligt vackert!

Det gick att skata i den men man fick åka runt hålen, sen låg det en ny asfalterad väg genom ängen. Vi blev kvar och åkte i den här rampen och sen åkte vi ett på den nyasfalterade vägen också, den gick ju hur långt som helst och det var helt fantastiskt!

Vi frågade oss fram till Avesta betonpark och när vi kommer dit är det bara två stycken personer där och skatar förutom vi. Det fanns en ljudanläggning där du kan lägga din telefon och spela upp din favoritmusik och så går det ut över hela parken. Vi lyssnade på musik och skatade hela natten. Vi sov i bilen vaknade tidigt av att det var någon utanför och höll på med nåt, och där stod det två killar och ställde upp ett bord för att sälja kaffe! Det kändes som att vi var i himmelriket. Vi drack kaffe, lyssnade på musik igen och sen skatade vi till klockan tio tills parken övertogs av kickbikes. Fast då hade vi redan fått våran skate. Det var helt fantastiskt!

Vem skulle du vilja se bli intervjuad av mig nästa gång?

Ja, då tänker jag på Kalle Kallin som hjälpte mig att droppa in under Halifornia i Varberg, han är väldigt bra på att peppa. Jag såg honom på Betongcupen också och då var det en liten tjej som deltog i tävlingen som vi inte sett i skateparken på länge. Och han bara gick fram till henne och höll henne under tävlingen och hjälpte henne att göra en rock to fakie.  Han är ju väldigt aktiv i Uppsala med skateboardåkningen där.

Slutord

Under intervjun med Anna slog det mig hur lite som krävs för att skapa en stor förändring men också hur det där lilla kan vara svårt. Då tänker jag på Anna och Högdalens fokus på att välkomna in. Att de fokuserar på att hälsa på alla nya oavsett nivå och berätta om Högdalen och hur de vill ha det. Just att säga hej och välkomna är en ganska liten grej men som gör väldigt stor skillnad för den som blir välkomnad. Det kan vara den stora skillnaden mellan att någon vill börja åka skateboard och att de faktiskt börjar åka skateboard. Jag bad några av localsen att säga några ord om Anna och hennes roll i Högdalen som sammanfattar vad jag menar på ett väldigt bra sätt:

Fanny Sahlberg Ahlström – ”Anna är hela Högdalens mamma, det är liksom skatemamman för allihopa. Utan henne skulle inte cafet hålla öppet, det skulle inte vara gratis för alla, alla skulle inte vara välkomna. Det är det som har gjort Högdalen till det här stället där alla får skata, alla är välkomna, alla får låna brädor, vem du än är, var du än kommer ifrån det är hon som är en av eldsjälarna här.”

Sussi Eriksson – ”Anna är ju väldigt bra på att välkomna folk, hon är bra på att komma ihåg namn på personer och få dem att känna sig välkomna i parken. Anna har ju också en föreningsbakgrund sen tidigare med sina barn så hon har bra koll på hur det här med föreningar fungerar. Anna och jag kompletterar varandra väldigt bra i parken, jag höjer volymen på musiken och hon sänker volymen. När hon glömmer nåt kommer jag ihåg det och när jag glömmer nåt kommer hon ihåg det så vi är ett bra team helt enkelt.”

 Hannes Liljeholm – ”Jag träffade Anna för första gången på väg till Fryshusets skatepark. Det var en grå och kylig höstkväll. Jag var nyinflyttad i Stockholm och hade ingen att skejta med och Anna dök upp från ingenstans, bokstavligen som ett ljus i mörkret. Hon hade sett att jag bar på en bräda, välkomnade mig till Stockholm, till Frysen, till sig och ja till hela den Skateboardfamilj hon skapat runt sig tillsammans med andra.

 Anna är den som fick mig att fortsätta med skejten. Hon visade mig en öppen och inkluderande skateboardscen i Stockholm jag inte kände till. Hon är en av de mest fantastiska eldsjälarna, människorna, jag känner. När Anna är i Högdalens Skateboardpark är jag trygg, det tror jag de flesta blir när hon är där. Hon hälsar alltid på allt och alla, välkomnar varenda kotte till gemenskapen, skämtar och får dig att slappna av. Hon ställer alltid upp och finns där när du behöver henne. Hon visar att ingenting är omöjligt och kan få vem som helst att ställa sig på brädan. Runt Anna uppstår en atmosfär av kärlek och gemenskap. Precis det som skateboard är för mig. Anna är skate.”

Anna kommer att inom kort ta över Sveriges Skateboardförbunds instagramkonto för att fylla det med innehåll under tre dagar. Så håll utkik på @sverigesskateboardforbund

Text och bild av: Niklas Boström